Mitt ex (36M) och jag (35F) var tillsammans i 4 år och hade ett väldigt giftigt förhållande. Vi älskade varandra oerhört mycket, men kämpade hela tiden och tog fram det allra värsta i varandra.
Huvudfrågan var att jag behövde mer av honom än han kunde ge, eftersom jag har en orolig anknytningsstil och han har en undvikande anknytning.
Även om det inte fungerade tog det lång tid för oss båda innan vi kunde släppa varandra.
Vi tog ingen kontakt på 5 år efter att vi gjorde slut och raderade varandra på sociala medier också.
De senaste åren har jag fortfarande varit arg på honom, men den senaste tiden har jag jobbat mycket på mig själv och den ilskan har släppt. Sedan nyligen har jag äntligen kunnat se mina egna misstag som bidrog till toxiciteten för alla dessa år sedan.
Jag bestämde mig för att kontakta honom igen efter alla dessa år eftersom jag hoppades att få någon typ av stängning eftersom vi splittrades i ett enormt slagsmål och det störde mig fortfarande lite då och då. Jag tänkte att ett vänligt samtal kanske skulle hjälpa till med det.
Han var glad över att höra från mig och svarade på ett mycket vänligt sätt.
Det har gått en månad nu och vi har pratat oavbrutet och till och med träffats två gånger för kaffe. Kemin mellan oss är galen, precis som den var i början när helvetet inte hade brutit lös än. Vi båda är väldigt förvirrade och har någon slags känslor för varandra igen, även om vi båda är i seriösa relationer som vi båda är nöjda med.
Jag har jobbat hårt med mig själv och min osäkerhet sedan dess och har vuxit mycket. Jag vill inte sabotera själv genom att gå längre med detta eftersom jag inser att detta kan vara traumakärlek och de intensiva känslorna är baserade på kaos. Men dessa känslor verkar så äkta och jag tänker hela tiden att det kanske den här gången faktiskt kan fungera. Jag har vuxit mycket och blivit mycket mer mogen och mycket mindre orolig, vilket får mig att tänka att den här gången kanske vi passar bättre.
Jag vet att det bästa skulle vara att avbryta all kontakt igen, speciellt för att jag mår väldigt dåligt för våra partners och inte vill vara otrogen mot dem. Men jag kan bara inte motstå att prata med honom och jag tänker på honom varje sekund av dagen. Jag är rädd att jag kommer att förstöra mitt förhållande utan anledning.
Är jag galen eller kan det här vara sann kärlek?