Min mamma och några pojkar har sagt detta till mig och jag hade alltid borstat bort det men nu har det stört mig lite och jag känner mig som en dålig människa.
Jag är bara 20 och jag har aldrig riktigt känt att jag varit kär förut. Jag har varit i ett förhållande där jag kände att jag gillade honom mycket, men ärligt talat var det aldrig för djupt på min sida och jag erkänner att jag fortfarande letade någon annanstans så det är förmodligen det bästa som det är slutade. En annan kille som jag trodde att jag gillade mycket, började till en början som en 8 månader lång crush. Så småningom berättade han för mig att han kände på samma sätt så det var vår chans, men det slutade med att jag gnällde på honom och gick till college. Han fick en flickvän senare och jag fortsatte att hängas på honom under de närmaste åren. När vi pratade i telefon efter ett år eller så sa han att han kände att jag bara var intresserad när han inte var tillgänglig och att så fort vi träffades så skulle jag gå upp och lämna honom.
Nu var det här en kille som jag verkligen hade känslor för... eller åtminstone tror jag att jag hade det. Men närhelst vi skulle umgås blev jag alltid obekväm och lät aldrig riktigt förhållandet förverkligas. Nu känner jag mig lite arg på mig själv, som att jag själv saboterat potentiellt riktigt bra relationer utan någon anledning alls. Tror du att det här bara är för att jag är ung och inte har hittat den ännu? Jag insåg det här om mig själv, att jag har en tendens att avvika mycket och jag vill förbättra mig. Jag känner mig som en idiot eftersom jag känner att jag förlorade min chans med honom, eftersom jag inte bekräftade eller förnekade vad han sa och vi har inte pratat på en månad.